Pluto Nash är en sci-fi, action, komedi som släpptes i Sverige den 12 november 2002 och är utan tvekan den värsta och mest amatörmässiga film jag någonsin sett. Detta uppspydda avfalls manus skrevs av Neil Cuthbert och är den största anledning till varför filmen är som den är. Vad nu Neil som förövrigt aldrig skrivigt nått vettigt i hela sin karriär tänkte när han skrev Pluto Nash vet nog ingen, inte ens Neil själv. Filmen regisserades av Ron Underwood (regisserade Hotet från underjorden) som inte verkade varken engagerad eller ha en aning om vad han gett sig in på.

Jag såg Pluto Nash efter jag hyrt den på Kiruna video när jag bara var 13år och på den tiden var jag inte så insatt i film, men jag insåg redan då att det som upp spelade sig framför mig på tv:n var bara ren skit och var tvungen att plåga mig igenom filmen endast för att inte det jag spenderat på lånet av filmen skulle vara förgäves. Innan jag började skriva den här recensionen försökte jag mig på denna film igen men efter att ha sett hälften klarade jag inte av att rent utsagt självplåga mig mer.

Filmen utspelar sig på månen år 2087 där Pluto Nash i början av filmen får sin populära nattklubb nerbränd pågrund av att han vägrat sälja den till månens lokala maffia som han sedan tillbringar hela filmen att söka hämnd på med hjälp av en servitris som spelas av Rosario Dawson och vad som verkar vara en efterbliven robot med ett järnspett i arslet som spelas av Randy Quaid. Pluto Nash spelas av inge mindre än Eddie Murphy som nu har tillskillnad från sina höginkomstfilmer på 80-talet sålt sig till några av tidernas sämsta filmidéer.

Hela manuset till filmen är så tunt att de måste ha förvarat det i ett annat rum för att ingen av skådespelarna ska råka andas in det vilket inte hade varit någon större förlust enligt mig. Intrigerna i filmen är så många och så meningslösa att man efter ett tag inte orkar stötta huvudkaraktärerna utan istället finner man sig skrikandes åt mån-maffian "Men skjut dem då för helvete så jag kan gå och göra något annat!". Eddie Murphy och Randy Quaid försöker gång på gång lura en till skratt men misslyckas radikalt. Det enda som håller gallan kvar i magsäcken är när legenden John Cleese dyker upp som en datoriserad bilchaufför och räddar mig från att gnaga av mig pulsådern. Hela dyngpaketet avslutas äntligen med vad som verkar vara ett desperat försök till att chocka publiken med att chefen till mån-maffian är Pluto Nashs tvillingbror som känns som en spark i näsbenet. Efter filmen känner man sig våldtagen man har ingen aning om vad som har hänt eller sammanhanget i filmen och man känner att man förlorat lite av hoppet för mänskligheten.

Om jag ska kortfatta filmen så kan bara säga att Pluto Nash hade dåliga specialeffekter med en gräslig bakgrundsmusik och intrigerna var tråkiga och för många så med oengagerade skådespelare, tunt manus och dålig miljö skulle jag hellre dras genom rosengård i testiklarna av en clown bil som kör 15km/tim med "vit arisk front ftw" tatuerat i pannan än att se den skit filmen igen.