Recension - Prototype
Möt Alex Mercer. Alex är en superhjälten. Alex är ingen superhjälte du vill möta, såvida du inte vill bli omgjord till slarvsylta.
Jag ska försöka att inte vara orättvis och jämnföra Radical Entertainments nya spel Prototype med Sucker Punch's InFamous. Hursomhelst. Prototype är som sagt ovan Radical's nya spel, och visst är det likt deras gammla spel som Hulken och Scarface och visst är det sandlådespel på högsta nivå.
Du vaknar upp, kommer inte ihåg någonting och du vet inte vart du är. Din blick möts av två doktorer iförd skyddsutrustning som bara är någon sekund från att sätta skalpellen i dig. Du flyr från platsen. Ditt namn är Alex Mercer. Det tar inte länge innan du upptäcker att du har omänskliga super krafter.
Spelet börjar med att du får prova på dina krafter med full kraft. Du klyver, krossar och pulvriserar allt som kommer i din väg. Sedan blir ditt minne blankt. Du är tillbaka till början, utan krafter och utan minne. Huvuduppdraget i hela spelet igenom är att samla fragment som du sedan ska puzzla ihop för att få en klar bild av vad som egentligen har hänt med dig.
Med New York framför dina fötter så sätter spelet igång. Ett muterat virus sprider sig över New York. Du ska finna sanningen bakom allt. En av de viktigaste egenskaperna Alex Mercer har är att han kan konsumera vem som helst i staden. Denna egenskap ger dig utseendet av den du precis konsumerade, detta är speciellt viktigt om du ska infiltrera en av fiendens baser eller skaka av dig militärer. Din hälsa fylls också upp med denna egenskap. Men kanske den mest intressanta delen med denna egenskap är att vissa personer du konsumerar bär på minnen, ledtrådar om sanningen, om vem som gjorde detta med dig.
Efter att du har konsumerat vissa speciella personer och eftersom som ditt minne fylls på igen så samlas allting i något som kallas "web of intrigues" här ligger alla bitar du samlat av ditt minne. Det är ett roligt inslag i spelet, eftersom att du på så vis kan styra handligen i spelet eftersom att det inte är ett krav att färdigställa "minnet" för att klara spelet.
Men den viktigaste delen i spelet är ju så klart sandlådemomentet. Det vill säga när du flyger från hustak till hustak, hoppar och tar över en av fiendens helikoptrar. Använder dina armar som sylvassa svärd och klyver dig igenom folk massan. Eller som släggor och förstör alla fordorn som kommer i din väg. Alex är en shapeshifter och har förmågan att förvandla sig till olika slags vapen för att underlätta dödandet. För det är verkligen ingen nåd i detta spel. Nåd existerar inte, vad fan betyder nåd egentligen?
Du ställs aldrig inför något moraliskt dilemma. Allt som kommer i din väg faller till marken om det är fienden eller civila har ingen som helst betydelse, Alex Mercer just don't give a fuck. Civila är också något det finns gott om i spelet. Jag har aldrig sett New York så befolkat i ett spel som nu och de bidrar ju såklart till riktigt nöje när man har superkrafter.
Gemensamt med alla spel så vill man ju ha en pålitlig styrning på karaktären. Speciellt i ett spel som Prototype när du ständigt flyger i luften, springer på husväggar och flyr från horder av fiender. Tyvärr så fungerar inte kontrollen så bra som jag hoppats. Det känns som att Alex Mercer har en egen vilja om vart man ska. Han fortsätter att hoppa fast man inte vill det, gör oväntade rörelser. Det kan förstöra för dig eftersom att din snabbhet och smidighet är oftast det bästa sättet att smita iväg från farliga situationer.
Ett exempel var när jag skulle högst upp på en skyskrapa och sedan upp i en mast som låg på taket på skyskrapan. Där uppe fanns en "Landmark" (Samlar du 200 av dessa så får du lite poäng och ett achivement) Hursomhelst, jag försökte sakta att klättra upp på masten, men mitt i allt så får Alex för sig att spontant slänga sig ut från masten. Så här pågick det i säkert tio minuter innan jag gav upp.
Men Prototype är ett utmärkt action spel och det är full fart i princip från start till slut. Om du följer uppdragen. Jag vill egentligen inte påpeka den grafiska biten i spelet. Men jag måste göra det. För det är lite platt och trist och inte alls så vackert som andra spel i samma genre. Grafiken brukar inte minska spelglädjen för mig. Men när du har New York framför dina fötter så vill man ju att det ska vara en orgasm för ögonen. Tyvärr så är det inte det.
Som jag nämnde ovan så kan man ta kontrollen över fiendens fordorn. Pansarvagnar eller helikoptrar. Detta tycker jag är ett bra moment i spelet. Fordornen är lättstyrda och dem är fullsmockade med ondska och förintelse. Dessa fordorn plus alla invånare i Manhattan gör det till ett sant nöje att köra omkring i dem.
Det finns också på sidan om huvuduppdragen lite mindre "Events" som belönar dig med lite poäng (kallad EP i spelet) som du spenderar på att uppgradera dig själv, med nya attacker, förbättrade rörelsemöjligheter och diverse annat smått och gott. Dessa events var inte något jag la ner mycket tid på. Det handlar mest om små spel. Ta dig från punkt A till punkt B på snabbast tid. Hoppa från ett hus tak och glid och försök landa så nära mitten av en cirkel som möjligt.
Bossarna i spelet tycker jag verkligen om, eller, en viss hatkärlek uppstod mellan mig och bossarna. Du måste hitta svagheten på dem och innan jag gjorde det så hade jag länge provat på olika metoder att döda bossen på. Ett till plus med bossarna och uppdragen i spelet är att du när som helst kan bara sticka där ifrån. Återhämta dig lite och komma tillbaka ut till stridsfältet. Under bossarna så får du samtidigt slåss mot vanliga fiender som stormar in och det gör att bossfighterna blir ett av de bästa momenten i spelet. Dock, så är det för få bossar och för mycket av irriterande uppdrag som nästan drog mig till vansinne.
Om du gillar lite hjärndöd action så är Prototype något för dig. Om du vill luta dig tillbaka och bara köra på, utan att tänka på vad du gör. Om du gillar att utplåna allt du ser, zombier, militärer eller civila. Det har inte samma djup som t. ex Grand Theft Auto. Men Prototype är precis vad man gjort det till, ett fullpackat actionspel med många olika möjligheter men saknar bra story. Men jag tycker att det är värt att skaffa spelet, kanske inte nu men i alla fall någon gång för det är ett spel som jag kommer att spela igen. Bara för att få vara en superhjälte igen.
Plus Minus
Att du kan styra handlingen. Kontrollen.
Fordornen. Enformiga uppdrag.
Bossarna. För få bossar.
Stor värld med mycket folk. Presentationen kunde ha varit bättre.
Det är alltid plus att ha superkrafter. Handligen är inte den bästa.
Förväntningarna på Prototype var skyhöga efter InFamous. Tyvärr så räckte det inte riktigt ända fram. Det är ett roligt spel med några roliga moment. Men det finns också många brister, onödiga brister. Men för dig som faller för sandlådekonceptet så är detta något för dig. Det är riktigt roligt att flyga runt bland hustaken och simulera en levande köttkvarn och skaka bort lite aggressioner.
7 / 10
Spela även : Crackdown, Saints Row 1 & 2, InFamous, Grand Theft Auto 4, Assasin's Creed
- Petter
Recension - Bionic Commando
Bionic Commando är svenska spelutvecklarna Grins nytolkning av den gamla klassikern. Grin har haft en bra start med många titlar detta år Wanted och Terminator Salvation. Men det är Bionic Commando som har sett mest intressant för de flesta, och även för mig.
Spelet drar igång samma dag som du ska bli avrättad efter att ha suttit bakom galler oskyldigt dömd. Så klart så spelar man fortfarande som Nathan Spencer. Men precis innan avrättningen så smäller det. Staden spelet utspelar sig i, Ascension City total utplånas av en terrorist grupp. Nathan blir friad med ett uppdrag, att sätta ett stop för terroristerna. Du blir återförenad med din robotarm. Sedan börjar äventyret.
Robotarmen gör spelet, det är det ingen tvekan om. Du flyger från hustak till hustak med din änterhake, från lyktstolpar till stora broar, och det fungerar otroligt bra. Det jag kan jämföra det med är Spiderman spelen och här fungerar det mycket, mycket bättre. Du kan i princip ta tag i vad som helst i miljön och det är en
otrolig frihetskänsla när du flyger runt i luften. Styrningen känns verkligen bra, du kan lätt dirigera vart du vill flyga.
Men robotarmen fungerar inte bara som ett transsportmedel, det är också det mäktigaste vapnet i spelet. Du kan ta upp föremål som bilar, lådor och kasta på fienden. Du kan också ta upp fiender och kasta på andra fiender. Samt ta tag i diverse saker och slita loss dem från väggar och dylikt. Miljön och landskapen är verkligen helt fantastiska, du strosar runt i detta enorma sönderbombade landskap och som sagt ovan, jag förbryllas av den enorma frihetskänslan jag får när jag svänger runt i dessa landskap. Tyvärr så har Grin skalat ner detta och begränsat miljön. På vissa plaster så ligger ett stort, tjockt radioaktivt moln, om du hamnar där inne så dör du i princip direkt. Detta förstör tyvärr frihetskänslan och gör spelet aningen linjärt. Speciellt när man har denna stora, vackra och detaljrika miljö men det går inte att utforska den lika mycket som man vill.
Jag hade gärna sett man att gjort spelet lite mer sandlådespels aktigt och inte begränsat miljön så kraftigt som man har gjort.
En sak jag fann lite lustigt när man flyger igenom detta landskap är de här stora reklamskyltarna. Här finner du stora, och inte minst många skyltar med Nividia, WESC och Pepsi reklam. Visst, det är inget som förstör spelkänslan alls, men det känns ändå lite billigt man hade kunnat skalat ner på det, eller i alla fall gör dem mindre synliga.
Spelet fortsätter i actionfylld takt och på vägen så får du instruktioner via "radio". Dock så tycker jag att röstskådespelarna är helt usla. Nathan Spencers röst görs av Mike Patton som är sångare i det legendariska rockbandet Faith No More. Tyvärr så känns Nathan Spencer väldigt tråkig och stel och hans dialoger är bland det värsta jag hört på länge, det känns som det är taget direkt ur en B-Film med allt vad det innebär. Speciellt tråkigt blir det när det faktiskt handlar om huvudkaraktären och man måste bara lida igenom det spelet ut.
Dock så har man ändrat utseendet på Nathan, den gamla Militärfrisyren är bortklippt och Duke Nukem looken finns inte kvar. Nu har man dreadlocks, det här är inget jag stör mig på, utan tycker bara det är uppfriskande med en ny look på Nathan.
Bossarna är helt klart topp momenten i spelet. Dem känns väldigt originella där du måste lista ut bossens mönster för att kunna besegra den. Men tyvärr så är det för få bossar i spelet och det gör att när man väl dödar sista bossen så förstår man inte riktigt att det är över, man vill fortsätta spela i denna underbara värld.
Här faller flerspelarläget in i leken. Just för att änterhaken fungerar så bra så blir flerspelarläget också riktigt roligt. Deathmatch, Team Deathmatch eller Capture the Flag är spellägena som finns. Men tyvärr så känns det som att det finns för lite multiplayer innehåll, banor, spellägen osv.
Bionic Commando är ingen remake av de gamla titlarna. Det är en nytolkning av spelserien och Grin gör det verkligen bra, men några få brister. Men som jag skrev i början. Det är robotarmen som gör spelet till vad det är. Frihetskänslan och rörelsekontrollen fungerar perfekt. Miljöerna är också helt underbara men jag önskade att Grin inte gjorde så stora begränsningar som man har gjort. Det stora höjdpunkterna i spelet är bossarna. Dom är bra utvecklade, originella och framförallt maffiga. Jag hade gärna sett fler bossar eftersom att spelet känns för kort och brist på höjdpunkter.
Plus Minus
Fantastisk miljö. Begränsningar i landskapet.
Robotarmen fungerar helt utmärkt. Dåliga röstskådespelare.
Bossarna. För få höjdpunkter i spelet, bossar osv.
Väl designat och detaljerat.
Riktigt roligt stridssystem
Bionic Commando är helt klart ett riktigt bra spel och framförallt riktigt roligt. Man har tagit ännu ett steg emot friheten i spelvärlden, inge bara på marknivå men även högt uppe i skyn. Spelet är väl designat och är actionfyllt från start till slut. Jag vill bara tacka Grin för att ha lyckats med ett bra spel och för en härlig stund med detta spel framför min TV.
8 / 10
Om ni vill ha ingame bilder från spelet så kolla våran podcast. I avsnitt 2 spelar vi Bionic Commando.
Du finner podcasten till höger i menyn eller så scrollar du bara ned i bloggen.
- Petter
Recension - Fallout 3
När jag hörde att Bethesda skulle ta sig an att fortsätta den klassiska och brillianta serien Fallout så växte det fram ett stort smil på mitt ansikte. Jag kommer ihåg från mina barnminnen att jag och en kompis tittade på när hans storebror lirade första Fallout.
Vi provade spela, men förstod inte alls det stora med spelet. Eftersom vi bara sprang runt och dödade radioaktiva monster. Vi blev less och gick tillbak till vårt kära Nintendo 64. Det var inte förrän jag var runt 14-15 år som jag gav Fallout serien en andra chans. Så klart så blev jag fast direkt. Jag ska inte bli för nostalgisk utan jag ska föra mina åsikter och tankar till Bethesdas verk.
Jag hade enorma förväntningar på Fallout 3. Som alla andra Fallout fans. Spelet blir intressant redan i början. Där man har ett väldigt smart, roligt och nytänkande moment. Man är nämligen ett barn i början, du börjar med att välja kön och namn. Sedan får man lära sig gå och lära sig hur kontrollen fungerar. Sedan kommer din pappa in i rummet, och nu får du lägga ut dina S.P.E.C.I.A.L poäng (precis som i de gamla spelen ur serien)
Innan man vet av det så är man 10 år gammal och befinner sig på sitt kalas och du har nu fått din Pip-boy, som är ett väldigt avancerat armbandsur där du kan kika på din inventory, dina perks . Du strosar runt ett tag och får sedan lära dig skjuta på lite tavlor och insekter. Spelet spinner på vidare och du blir äldre och äldre, du hinner med att göra ett test som heter G.O.A.T och det visar vilket arbete som du ska arbeta med nere i denna skyddsbunker kallad Vault 101.
Dessa Vaults är skyddsbunkrar där människorna lever i under den atombombade världen ovan jord. Hursomhelst, du fyller 19 år, larmet går och en av dina kompisar springer in i ditt rum helt uppspelt. Hon berättar för dig att din pappa har lämnat Vault 101, detta är förstås förbjudet. Hon berättar för dig att han som styr över Vault 101 är ute efter dig för att dem tror att du visste han din far skulle ge sig iväg.
Du flyr ut ur Vault 101 med ett uppdrag. Att hitta din pappa. Du flyr från bunker och stiger upp och möts av ett bländande ljus, du får tillbak synen och får syn på detta söndersargade landskap. Åt alla håll så är det ödemark. Spelet utspelar sig år 2277 ca 200 år efter det stora kärnvapenkriget.
Detta är verkligen något Bethesda har lyckats med. Miljön är verkligen perfekt skapad, det är både väldigt estetiskt och det ger verkligen en känsla av total hopplöshet.
Jag ger mig ut i denna enorma värld, för den är verkligen enorm men tyvärr så är det också en nackdel. Dem har skapat detta otroliga landskap, men tyvärr så är det inte mycket mer än bara landskap. Miljön är inte utfylld med så mycket, för det finns flera platser på kartan som är helt tomma.
Den första kontakten jag fick med andra människor var i staden Megaton nästan precis utanför Vault 101. Första iakttagelsen jag gör med personerna jag möter är att det känns väldigt opersonligt och stelt förutom vissa av röstskådespelarna som jag tycker gör ett väldigt bra jobb. Bland annat så gör Liam Neeson rösten åt en pappa, övriga kända personer är Malcom McDowell och Ron Pearlman som de också gör rösterna åt olika karaktärer i spelet.
Som i de gamla spelen så är "Main Quest linen" kort. Följer man bara huvud questarna så klarar man spelet på några timmar, utan problem. Men det finns så mycket att utforska så det känns bara meningslöst att göra så. Max leveln i spelet är 20, och det känns för lite. Det finns som i de gamla spelen flera olika "perks" och 20 känns bara helt enkelt för lite. För efter att man blivit level 20 så känns det ganska meningslöst att fortsätta spela spelet.
Sjävla mainquesten känns också lite tråkig, det går helt enkelt ut på att du ska finna din fader som smitit från Vault 101 för att slut föra ett projekt kallad Project Purity, han ska helt enkelt få fram rent vatten igen. Krigssystemet är något jag tycker är väldigt bra. Man använder sig av ett system som heter V.A.T.S och det innebär att du stoppar tiden och får välja vilken kroppsdel du ska träffa och hur stor procent chans du har att träffa just den delen. Jag gillar verkligen det här systemet plus hur blodigt det är. För Fallout 3 är verkligen blodigt, lemmar, huvuden och blod flyger åt alla håll, och som zombiefilm fantast så älskar jag det. Motståndet är det gammla vanliga. Muterade djur, stora mutanter och så klart raiders och jag tycker att dem har lyckats med att göra AI'n bättre än i Oblivion.
Dem har verkligen lyckats med stämningen, miljön men jag tycker att det är för likt Bethesdas Oblivion och det känns som dem skalat ner på viktiga moment från de gamla Fallout spelen, som de otroliga valmöjligheterna. Visst, du kan välja att vara mr badass eller mr. Nice guy. Men det är inte mycket mer än det, och det var det som gjorde de gamla Fallout spelen så otroligt bra.
Tänkte försöka mig på en slutsats om spelet. Det kanske har sett ut som att jag inte gillar spelet. Men det gör jag, Bethesda har lyckats så otroligt väl med miljön, med att det verkligen känns som att du är i en post-apokalyptisk värld, det är också väldigt, väldigt snyggt och det är helt enkelt ett väldigt bra spel. Men hade Bethesda gett sig själva ett halv år till så hade detta spel varit det bästa spelet som släppts 2008. Det finns helt enkelt inte nog med saker att göra i spelet. Det känns lite tomt. I och för sig så kommer det finnas fem nerladdningsbara expansioner till spelet efter sommaren. Så det här är väl något som Bethesda känt av själv.
Det är ett förbannat bra spel, men det kunde ha varit ett perfekt spel om man bara la ner mer tid på det.
Plus Minus
Otroligt snyggt landskap. För lite saker att göra, för stora tomma ytor.
Fantastisk atmosfär och miljö. Spelet känns ofärdigt.
Stridssystemet. För låg level cap,
Bra röstskådespelare.
Fallout 3 är en stark uppföljare till den klassiska serien, förväntningarna var skyhöga. Det blev ett bra spel. Men det kunde ha blivit så mycket, mycket bättre. Men vi ska tacka Bethesda för att dem utvecklar expansioner så att vi kan fortsätta uppleva denna fantastiska miljö. För toppbetyg så skulle jag velat se att man utvecklade landskapen, för det blir lätt enformigt samtidigt som att det inte finns så mycket att göra på dessa platser.
8/10
- Petter Lassi
Recension - The Elder Scrolls IV: Oblivion
Världens bästa spel? Världens mest fria spel? Jag, Marcus recenserar Bethesda Softworks episka rollspelsäventyr.
Oblivion släpptes den 24 mars 2006 av av det amerikanska spelföretaget Bethesda Softworks.
Jaha, i början var jag lite skeptisk måste jag säga. Jag förstod inte mycket av det till en början, men efter ett tag flöt det på. Man känner en närhet, att allting lever nästan i spelet. Oblivion är en rollspelspärla, som är oerhört svårslagen. Jag måste säga att det är det bästa spelet jag någonsin spelat.
Jag hörde om Oblivion för längesedan men det var så pass längesedan att jag inte ides börja längta efter det, men så plötsligt var det bara några veckor kvar till releasen.
Framsidan kunde nästan tala med mig, "öppna mig, jag är världens bästa spel" sa den. Jag satt där i extas, tuggande fradga och om någon skulle ha sett mig skulle den personen antagligen springa och ringa till närmsta psyksjukhus.
Men det var ingen här. Det var bara jag och mitt älskade Oblivion. "Kärlek vid första ögonkastet" kan man lugnt säga.
Oblivon handlar om dig. Du börjar som en simpel fånge i en cell, troendes att all hopp är släckt börjar du tänka på ditt testamente. Men då hör du röster och tittar mot gallret. Det kommer några vakter och vid första syn på deras tryne ser man att de inte är glada över din närvaro i cellen.
En av vakterna fräser åt dig, som om du vore värd mindre än en råtta, att flytta dig längst in i cellen.
De kommer in och jag ser att de inte är ensamma. De har en man med sig och ungefär där börjar din fantastiska resa som ska pågå i dussintals dagar (om inte veckor).
Du börjar med att göra en egen karaktär som sedan ska representera dig genom resten av spelet.
En smart inledning gör att man lätt kommer in i spelet och lär sig en hel del. Du får välja ditt stjärntecken och dina speciella egenskaper som du ska använda dig av senare i spelet.
Det bjuds på en enorm variation spelande i detta rollspel. Du kan välja att följa huvuduppdragen, men det är egentligen bara en liten del av Oblivions sanna potential. Man får välja sin egen väg genom livet. Vill du smyga och sno saker så går det alldeles utmärkt. Du kan även vara lönnmördare och göra jobb av olika slag där du avrättar, folk på beställning. Man kan också arbeta inom mages och fighters guild, som erbjuder uppdrag av den mer hederliga varianten. Alla "Factions" har en egen liten saga, som är lika detaljerad och spännande som huvuduppdragens väg till slutet.
Ju bättre du blir desto svårare motstånd och det balanseras på ett smart sätt. Man får alltså senare i spelet se många nya monster, och saker på de högre nivåerna. Du kan även ändra svårighetsgraden i menyn, om du upplever att något är för svårt.
Oblivion är mycket detaljerat, med berg och enorma landskap. Man kan tydligt märka att det spelar en stor roll då grafiken i sig inte är den snyggaste.
Hållbarheten är alldeles otrolig. Som tidigare nämnt finns det en mängd vägar att ta sig genom spelet.
Tröttnar man någonsin på detta spel? Svar: Ja, men inte så att man vill byta in det eller göra sig av med det på annat vis. Utan man kan ta en paus. Sedan kan man börja spela igen.
Plus Minus
Fullständig frihet. 3rd person vyen är ju hemsk
Fantastisk atmosfär. Ful animation när karaktären springer.
Stridssystemet. Level scalingen är väldigt seg.
Underbar dialog.
Strålande grafik.
Oblivion får en tveklös 10:a av mig i betyg, och jag tycker verkligen synd om den som inte äger detta Mästerverk!
10/10
- Marcus Tapojärvi
Recension - Skate 2
Det var ju ett tag sen Skate 2 släpptes. Men fortfarande är det ett av de spel som jag spelar länge varje dag, och jag lessnar inte. Kan ha och göra med att jag åker skateboard på riktigt, samt att jag älskade första spelet som var i sin egen liga när det gäller just skateboard spel.
Jag hade inte så höga förväntningar på Skate 2 om jag ska vara ärlig. Det enda jag ville var nya platser att rulla runt på. Att kunna gå av brädan var ett av de mest irriterande momenten i första spelet. High five för att dem la in att man kan kliva av brädan.
Men där ligger också den första bristen i spelet. Fy fan så klumpigt det är. Rörelserna karaktären rör sig på får mig att tänka på spelet Maze Action till PS2. Känns som att karaktären har en egen villja under vissa stunder, och tyvärr är detta något som stör mig otroligt mycket. Eftersom att jag gång på gång ramlat ner osv från platser jag klättrar upp på. Just på grund av kontrollen.
Bortsätt från själva gåendet och tillbak till skateboard åkningen. Skate 2 bjuder på det vi alla vill ha. Denna otroliga frihetskänsla. Den nya funktionen att kunna flytta diverse objekt som bänkar, ramper och så vidare bidrar väldigt mycket till Gameplayet, och det är i princip första Skate spelet fast bättre, nya trick, nya ställen och nya funktioner.
Men såklart så finns det några små saker som jag stör mig på. Vissa av uppdragen i spelet är otroligt svåra. Jag kommer ihåg ett speciellt uppdrag. Där man ska vinna över två andra åkare i ett spel av "S.K.A.T.E" Detta uppdrag var nära att driva mig till vansinne. Det gick inte att vinna. Det slutade med att jag var tvungen att googla, och det visa sig att om man gör sina trick med en 540 rotation så buggar motståndarna och på det sättet vinner man.
Det finns lite små buggar lite här och där. Ett annat exempel är att om du trillar så kan din karaktär flyga flera meter rakt upp i himelen. Men generellt så är det inget man tänker på.
Karriär delen i spelet har jag lite delade åsikter om. Det första jag tänkte på när jag spelade spelet var att dem ändrat upplägget på Karriären. I Skate 1 så hade man en slags "tidslinje", föreställande en tidning, som du skulle fylla ut med diverse bilder. Detta finns inte kvar nu, och jag tycker hela uppdragssystemet är väldigt grötigt. Det känns lite krystat och sammanslaget. Som att dem bara ville få klart karriären snabbt. Men om man bortser från att det är svårt att navigera sig i uppdragsfältet, så är Karriären rolig.
Det är variation på uppdragen och det blir aldrig långtråkigt.
Multiplayer delen har dem också finslipat. och då tänker jag framförallt på det nya spelsättet "Hall of meat" och det är vad det låter som. Du ska krossa så mycket ben du bara kan, riva upp så mycket skinn du bara kan, blöda så mycket du bara kan, och det är förbannat roligt att kasta sig ut från hustak och se sin karaktär slå ihjäl sig.
Så varför ska du köpa Skate 2?
Det är ett bättre spel än föregångaren på det flesta punkterna. Jag själv köpte det för att jag helt enkelt älskade första spelet och ville ha nya upplevelser.
Plus Minus
Kunna gå av brädan och röra sig på frifot. Ska man verkligen behöva lära sig gå igen?
Flera nya trick, Flera olika platser att utforska. Finns flera små buggar.
Bättre multiplayer. Karriärläget känns ofokuserat.
Det är ett bättre spel än föregångaren även med det små brister som spelet har
- Petter Lassi
Recension - Resident Evil 5
Resident Evil är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har en sådan härlig hatkärlek till serien. Jag har så många gamla minnen från när jag och polarna spelade Resident Evil 1 & 2 och fy fan, det var det värsta som fanns. Nära till hjärtattacker, blöta mjukisbyxor är bara förordet till mina upplevelser som liten till denna serie.
Då är det inte så konstigt att jag nästan började grina när jag fick höra att Shinji Mikami tog steget iväg från Resident Evil serien efter Resident Evil 4 succén. Första tanken var väl att, "Jaha, Nu förstör dem väl hela serien" och jag ska säga att jag själv var skeptisk. När en producent som Shinji som i princip varit iblandad i flera av Capcoms största titlar.
När man fick se den första trailern och de första skärmdumparna så vet jag inte direkt om jag blev så peppade som jag trodde. Jag älskade Resident Evils nya kontrollsystem, dessutom att allt nu faktiskt var i 3D. Men, va fan hände med alla zombies? Jag är väl en av många som inte riktigt föll för det nya fienderna.
Därav så hoppades jag att nu kanske, med Shinji borta ur leken, så kanske, kanske skulle man gå tillbaka till zombies. Vissa kanske ser dessa som zombier, men jag ville ha de gamla ruttnande, sega gamla godingarna.
Sedan är väl en av de stora faktorerna som man pratar om att spelet faktiskt (i stor del) utspelar sig i dagsljus. Hur blir det skräck av detta? Det undrade jag också, och det undrade jag tills spelet låg hemma hos mig på releasedagen.
Men fy fan, visst är det skräckinjagande. Fast inte på sammasätt som förr. Det är mer av en ständig panik känsla över det hela. Man börjar spelet i en by i afrika. Det är ljust och solen steker som aldrig förr. Byborna blänger på en medans man vandrar igenom staden. Spelet startar upp ganska långsamt. Ska också påpeka att jag spelade detta spel med min bror Johan och utgår därför ifrån Co-op läget.
Efter kanske 40 minuter så smäller det. Första kontakten man har med dessa fientliga bybor händer i samband med att en person man precis fått vapen och dyligt av blir avrättad inför en stor publik. Såklart så får dessa bybor syn på en och paniken sätter sig i halsen direkt.
Härifrån så är det full fart i princip igenom hela spelet. Med få undantag. Första kontakten med fiender blir inte en lek i parken. Jag och min bror blev stormade av flertalet besatta bybor, och om det inte var nog så möter vi också på en riktigt stor grabb med en rejäl yxa. Vi springer, försöker hålla ihop, skriker som aldrig förr till varandra framför TV-apparaten. Tillslut så är vi i säkerhet och pustar ut.
Jag pustar ut vänder mig till min bror och säger "Bro, we are in for a bumpy ride, hang on!" och det är fakta. Första saken jag kan konstatera är, själva den hära skräcken som i gamla spelen, mörker, ensamheten den finns inte kvar. Men fram har en ny slags skräck tillkommigt, och den är fan värre. Det är som jag nämnt ovan, paniken jag pratar om.
Precis som i de gamla spelen så kan du inte skjuta samtidigt som du springer, och det är tydligt att detta är något som Capcom har bestämt att inte ändra på. För det är verkligen ett av de mest jävliga momenten i spelet och det är här paniken föds. Du blir jagad av flera bybor, du hinner vända dig om, skjuta två skott, sen är det bara att börja sprinta igen.
Redan nu så har jag och min bror börjat diskutera om att detta är en actionspel, och inte ett skräckspel. För det är ju vad det har blivit. Spelet innehåller flera olika fordons moment. Allt från svävare, bilar till stora kanoner. Detta bidrar helt klart till Actionspels känslan. Jag och min bror jämnförde spelet med Gears of War ett tag.
Att spelet tagit ett stort steg iväg från vad Resident Evil har varit är ett faktum. Men är Resident Evil 5 dåligt?..
Det är ett av de bästa actionspelet på väldigt, väldigt länge enligt mig. Jag tycker det toppar Gears of war serien. Iallafall i Co-op läget och tempot i spelet. Det är skyhögt tempo hela tiden från start. Förrutom vid vissa tillfällen när några minst sagt hyffsat meningslösa puzzel försök läggs in. Visst, det har alltid varit puzzel moment i Resident Evil. Men jag tycker dem känns väldigt påfrestade och krystade. Det fyller väl inte någon större funktion förrutom att man blir uttråkad och spelar bort en massa tid.
Det ständiga miljöbyterna bidrar till att man verkligen vill fortsätta spela och det blir faktiskt aldrig riktigt utdraget. Man börjar i soliga, varma skitiga byar senare i spelet besöker man allt från träsk till stora industriområden och gruvor.
Bossarna är också en sak som känns lite ofokuserade, flera av minibossarna var mycket svårare än sjävla bossarna. Ett exempel är dessa bybor som olyckligtvis har fått tag i en motorsåg. Jag och min bror fann dessa filurer mycket svårare än själva "main" bossarna i spelet.
CO-OP Läget
Som nämnt ovan så spelade jag igenom detta spel med min bror Zinox. Det fungerade riktigt bra, det gäller att hålla varandras ryggar. Om någon hamnar i trubbel så ska den andra vara med i svängarna och hjälpa till. Det blev många hektiska stunder mellan oss. Men så otroligt roligt det var!
Dem har också gjort att man måste dela upp sig på vissa ställen och skydda varandra från avstånd detta bidrar också till den här panik känslan jag pratat om. Men Co-Op läget är bland det bästa i spelet. Jag känner inte alls för att spela igenom spelet själv utan jag delar helt enkelt upplevelsen med någon annan. Co-Op = win, som alltid.
Det är ett bra spel ändå!
Det jag tycker gör Resident Evil 5 till ett väldigt bra spel är just tempot, jag tyckte tempot i Resident Evil 4 var perfekt och detta är bara bättre. Men man ska inte förneka att detta lika gärna hade kunnat vara vilket annat actionspel som helst. På både bra och ont. Det bevisar att Capcom klarar av att ge serien ett nytt lyft och att det faktiskt fungerar. Men samtidigt överger dem något som var så förbannat bra och som jag kommer sakna så otroligt.
Men jag ska inte vara bitter. Jag älskade Resident Evil 5. Det är ett bra spel, inget snack om saken. Men jag hoppas på att Resident Evil 6 går tillbaka till rötterna.
Plus Minus
Paniken har aldrig varit större. Jag saknar de kära gamla "Zombierna"
Co-op Läget. Bossarna.
Tempot. Puzzelmomenten känns mer eller mindre meningslösa.
Variationen.
Resident Evil 5 är ett riktigt bra spel. Även om det sticker ut otroligt mycket från serien.
- Petter Lassi
