Geek Brigade - Sommar Podcast - Avsnitt 2 from Geek Brigade on Vimeo.

Bionic Commando är svenska spelutvecklarna Grins nytolkning av den gamla klassikern. Grin har haft en bra start med många titlar detta år Wanted och Terminator Salvation. Men det är Bionic Commando som har sett mest intressant för de flesta, och även för mig.

Spelet drar igång samma dag som du ska bli avrättad efter att ha suttit bakom galler oskyldigt dömd. Så klart så spelar man fortfarande som Nathan Spencer. Men precis innan avrättningen så smäller det. Staden spelet utspelar sig i, Ascension City total utplånas av en terrorist grupp. Nathan blir friad med ett uppdrag, att sätta ett stop för terroristerna. Du blir återförenad med din robotarm. Sedan börjar äventyret.

Robotarmen gör spelet, det är det ingen tvekan om. Du flyger från hustak till hustak med din änterhake, från lyktstolpar till stora broar, och det fungerar otroligt bra. Det jag kan jämföra det med är Spiderman spelen och här fungerar det mycket, mycket bättre. Du kan i princip ta tag i vad som helst i miljön och det är en

otrolig frihetskänsla när du flyger runt i luften. Styrningen känns verkligen bra, du kan lätt dirigera vart du vill flyga.

Spelet fortsätter i actionfylld takt och på vägen så får du instruktioner via "radio". Dock så tycker jag att röstskådespelarna är helt usla. Nathan Spencers röst görs av Mike Patton som är sångare i det legendariska rockbandet Faith No More. Tyvärr så känns Nathan Spencer väldigt tråkig och stel och hans dialoger är bland det värsta jag hört på länge, det känns som det är taget direkt ur en B-Film med allt vad det innebär. Speciellt tråkigt blir det när det faktiskt handlar om huvudkaraktären och man måste bara lida igenom det spelet ut.

Dock så har man ändrat utseendet på Nathan, den gamla Militärfrisyren är bortklippt och Duke Nukem looken finns inte kvar. Nu har man dreadlocks, det här är inget jag stör mig på, utan tycker bara det är uppfriskande med en ny look på Nathan.

Här faller flerspelarläget in i leken. Just för att änterhaken fungerar så bra så blir flerspelarläget också riktigt roligt. Deathmatch, Team Deathmatch eller Capture the Flag är spellägena som finns. Men tyvärr så känns det som att det finns för lite multiplayer innehåll, banor, spellägen osv.

Bionic Commando är ingen remake av de gamla titlarna. Det är en nytolkning av spelserien och Grin gör det verkligen bra, men några få brister. Men som jag skrev i början. Det är robotarmen som gör spelet till vad det är. Frihetskänslan och rörelsekontrollen fungerar perfekt. Miljöerna är också helt underbara men jag önskade att Grin inte gjorde så stora begränsningar som man har gjort. Det stora höjdpunkterna i spelet är bossarna. Dom är bra utvecklade, originella och framförallt maffiga. Jag hade gärna sett fler bossar eftersom att spelet känns för kort och brist på höjdpunkter.

Bionic Commando är helt klart ett riktigt bra spel och framförallt riktigt roligt. Man har tagit ännu ett steg emot friheten i spelvärlden, inge bara på marknivå men även högt uppe i skyn. Spelet är väl designat och är actionfyllt från start till slut. Jag vill bara tacka Grin för att ha lyckats med ett bra spel och för en härlig stund med detta spel framför min TV.

Senaste skärmdumpen från Kojimas teaser sida. Nu ser man en bild på Big Boss, nu kan vi väl konstatera att det är Metal Gear av något slag det handlar om.

Geek Brigade - Sommar Podcast - Avsnitt 2 from Geek Brigade on Vimeo.

Blame Vimeo! Men nu gjorde vi en ny användare så vi kan ladda upp 2 avsnitt i veckan. Hooray!

När jag först fick höra att Neil Gaimans bok Coraline skulle bli film blev jag självklart nyfiken för jag har hört mycket bra om boken från vänner och bekanta, och jag funderade länge på att läsa boken själv men jag tappade tanken av anledningar jag inte längre kommer ihåg. Jag var som sagt nyfiken på filmen men efter att jag fick se att det var Henry Selick (mannen som tillsammans med Tim Burton skapade klassikern Nightmare before christmas) som skulle göra screenplay och regissera så kunde jag knappt bärga mig att se mästerverket.

Filmen Coraline som visades på bio för första gången i Sverige den 15 maj i år är en äventyrs, fantasi och familjefilm som handlar om den modiga flickan Coraline Jones vars röst spelas av Dakota Fanning (Världarnas krig). Coralines familj har just flyttat in i ett nytt hus som har gjort att Coraline har tvingats lämna sina vänner bakom sig. Hennes vardag är nu grå, tråkig och hon störs av den konstant pratande och irriterande grannpojken Wybie som inte vill lämna henne ifred. Allt detta ändras när hon hittar en lite dörr i väggen som leder till en annan värld nästan identisk till hennes bara mycket bättre och folk har knappar som ögon. Men nått verkar konstigt med hennes "andra mamma" och snart blir den nya världen en otrevlig plats som hon får svårare och svårare att lämna.

Coraline är som jag misstänkte innan jag såg den ett mästerverk av högsta klass. Eftersom jag inte har läst boken vet jag inte vad som lämnades utanför men det som lämnades i är rent guld enligt mig för det går inte att slita ögonen från TV:n. I början av filmen trodde jag dock att det inte skulle bli så läskigt som vissa kapitel i boken som beskrevs för mig av  min väns flickvän på grund av att det är en familjefilm, men jag hade fel mot slutet sitter man konstant på helspänn och jag rekommenderar inte att någon förälder låter sitt barn se Coraline själv första gången för jag tror att den kan på vissa ställen bli lite obehaglig för barn.

Jag ger filmen 9/10 för även om filmen var helt otrolig så tilltalade den inte mig personligen på ett sådant sätt att den kan få högst betyg, detta kan ju dock bero på att den är anpassad för barn. Men missa inte den här filmen den är som jag sagt upprepade gånger under recensionen ett mästerverk som jag utantvekan ska köpa till min filmsamling när den kommer ut på dvd.


-Kalle Andersson

Kl 03,00 tog nedräkningen slut. Glad var man, nu gick jag in på sidan igen. 120 timmar downcounting....

När jag hörde att Bethesda skulle ta sig an att fortsätta den klassiska och brillianta serien Fallout så växte det fram ett stort smil på mitt ansikte. Jag kommer ihåg från mina barnminnen att jag och en kompis tittade på när hans storebror lirade första Fallout.

Vi provade spela, men förstod inte alls det stora med spelet. Eftersom vi bara sprang runt och dödade radioaktiva monster. Vi blev less och gick tillbak till vårt kära Nintendo 64. Det var inte förrän jag var runt 14-15 år som jag gav Fallout serien en andra chans. Så klart så blev jag fast direkt. Jag ska inte bli för nostalgisk utan jag ska föra mina åsikter och tankar till Bethesdas verk.

Jag hade enorma förväntningar på Fallout 3. Som alla andra Fallout fans. Spelet blir intressant redan i början. Där man har ett väldigt smart, roligt och nytänkande moment. Man är nämligen ett barn i början, du börjar med att välja kön och namn. Sedan får man lära sig gå och lära sig hur kontrollen fungerar. Sedan kommer din pappa in i rummet, och nu får du lägga ut dina S.P.E.C.I.A.L poäng (precis som i de gamla spelen ur serien)

Dessa Vaults är skyddsbunkrar där människorna lever i under den atombombade världen ovan jord. Hursomhelst, du fyller 19 år, larmet går och en av dina kompisar springer in i ditt rum helt uppspelt. Hon berättar för dig att din pappa har lämnat Vault 101, detta är förstås förbjudet. Hon berättar för dig att han som styr över Vault 101 är ute efter dig för att dem tror att du visste han din far skulle ge sig iväg.

Du flyr ut ur Vault 101 med ett uppdrag. Att hitta din pappa. Du flyr från bunker och stiger upp och möts av ett bländande ljus, du får tillbak synen och får syn på detta söndersargade landskap. Åt alla håll så är det ödemark. Spelet utspelar sig år 2277 ca 200 år efter det stora kärnvapenkriget.

Detta är verkligen något Bethesda har lyckats med. Miljön är verkligen perfekt skapad, det är både väldigt estetiskt och det ger verkligen en känsla av total hopplöshet.

Jag ger mig ut i denna enorma värld, för den är verkligen enorm men tyvärr så är det också en nackdel. Dem har skapat detta otroliga landskap, men tyvärr så är det inte mycket mer än bara landskap. Miljön är inte utfylld med så mycket, för det finns flera platser på kartan som är helt tomma.

Som i de gamla spelen så är "Main Quest linen" kort. Följer man bara huvud questarna så klarar man spelet på några timmar, utan problem. Men det finns så mycket att utforska så det känns bara meningslöst att göra så. Max leveln i spelet är 20, och det känns för lite. Det finns som i de gamla spelen flera olika "perks" och 20 känns bara helt enkelt för lite. För efter att man blivit level 20 så känns det ganska meningslöst att fortsätta spela spelet.

Sjävla mainquesten känns också lite tråkig, det går helt enkelt ut på att du ska finna din fader som smitit från Vault 101 för att slut föra ett projekt kallad Project Purity, han ska helt enkelt få fram rent vatten igen. Krigssystemet är något jag tycker är väldigt bra. Man använder sig av ett system som heter V.A.T.S och det innebär att du stoppar tiden och får välja vilken kroppsdel du ska träffa och hur stor procent chans du har att träffa just den delen. Jag gillar verkligen det här systemet plus hur blodigt det är. För Fallout 3 är verkligen blodigt, lemmar, huvuden och blod flyger åt alla håll, och som zombiefilm fantast så älskar jag det. Motståndet är det gammla vanliga. Muterade djur, stora mutanter och så klart raiders och jag tycker att dem har lyckats med att göra AI'n bättre än i Oblivion.

Tänkte försöka mig på en slutsats om spelet. Det kanske har sett ut som att jag inte gillar spelet. Men det gör jag, Bethesda har lyckats så otroligt väl med miljön, med att det verkligen känns som att du är i en post-apokalyptisk värld, det är också väldigt, väldigt snyggt och det är helt enkelt ett väldigt bra spel. Men hade Bethesda gett sig själva ett halv år till så hade detta spel varit det bästa spelet som släppts 2008. Det finns helt enkelt inte nog med saker att göra i spelet. Det känns lite tomt. I och för sig så kommer det finnas fem nerladdningsbara expansioner till spelet efter sommaren. Så det här är väl något som Bethesda känt av själv.

Fallout 3 är en stark uppföljare till den klassiska serien, förväntningarna var skyhöga. Det blev ett bra spel. Men det kunde ha blivit så mycket, mycket bättre. Men vi ska tacka Bethesda för att dem utvecklar expansioner så att vi kan fortsätta uppleva denna fantastiska miljö. För toppbetyg så skulle jag velat se att man utvecklade landskapen, för det blir lätt enformigt samtidigt som att det inte finns så mycket att göra på dessa platser.

Oblivion släpptes den 24 mars 2006 av av det amerikanska spelföretaget Bethesda Softworks.

Jaha, i början var jag lite skeptisk måste jag säga. Jag förstod inte mycket av det till en början, men efter ett tag flöt det på. Man känner en närhet, att allting lever nästan i spelet. Oblivion är en rollspelspärla, som är oerhört svårslagen. Jag måste säga att det är det bästa spelet jag någonsin spelat.

Jag hörde om Oblivion för längesedan men det var så pass längesedan att jag inte ides börja längta efter det, men så plötsligt var det bara några veckor kvar till releasen.
Framsidan kunde nästan tala med mig, "öppna mig, jag är världens bästa spel" sa den. Jag satt där i extas, tuggande fradga och om någon skulle ha sett mig skulle den personen antagligen springa och ringa till närmsta psyksjukhus.
Men det var ingen här. Det var bara jag och mitt älskade Oblivion. "Kärlek vid första ögonkastet" kan man lugnt säga.

Oblivon handlar om dig. Du börjar som en simpel fånge i en cell, troendes att all hopp är släckt börjar du tänka på ditt testamente. Men då hör du röster och tittar mot gallret. Det kommer några vakter och vid första syn på deras tryne ser man att de inte är glada över din närvaro i cellen.

En av vakterna fräser åt dig, som om du vore värd mindre än en råtta, att flytta dig längst in i cellen.
De kommer in och jag ser att de inte är ensamma. De har en man med sig och ungefär där börjar din fantastiska resa som ska pågå i dussintals dagar (om inte veckor).

Du börjar med att göra en egen karaktär som sedan ska representera dig genom resten av spelet.
En smart inledning gör att man lätt kommer in i spelet och lär sig en hel del. Du får välja ditt stjärntecken och dina speciella egenskaper som du ska använda dig av senare i spelet.

Oblivion är mycket detaljerat, med berg och enorma landskap. Man kan tydligt märka att det spelar en stor roll då grafiken i sig inte är den snyggaste.

Hållbarheten är alldeles otrolig. Som tidigare nämnt finns det en mängd vägar att ta sig genom spelet.

Tröttnar man någonsin på detta spel? Svar: Ja, men inte så att man vill byta in det eller göra sig av med det på annat vis. Utan man kan ta en paus. Sedan kan man börja spela igen.

Oblivion får en tveklös 10:a av mig i betyg, och jag tycker verkligen synd om den som inte äger detta Mästerverk!

10/10

- Marcus Tapojärvi