Recension - Fallout 3
När jag hörde att Bethesda skulle ta sig an att fortsätta den klassiska och brillianta serien Fallout så växte det fram ett stort smil på mitt ansikte. Jag kommer ihåg från mina barnminnen att jag och en kompis tittade på när hans storebror lirade första Fallout.
Vi provade spela, men förstod inte alls det stora med spelet. Eftersom vi bara sprang runt och dödade radioaktiva monster. Vi blev less och gick tillbak till vårt kära Nintendo 64. Det var inte förrän jag var runt 14-15 år som jag gav Fallout serien en andra chans. Så klart så blev jag fast direkt. Jag ska inte bli för nostalgisk utan jag ska föra mina åsikter och tankar till Bethesdas verk.
Jag hade enorma förväntningar på Fallout 3. Som alla andra Fallout fans. Spelet blir intressant redan i början. Där man har ett väldigt smart, roligt och nytänkande moment. Man är nämligen ett barn i början, du börjar med att välja kön och namn. Sedan får man lära sig gå och lära sig hur kontrollen fungerar. Sedan kommer din pappa in i rummet, och nu får du lägga ut dina S.P.E.C.I.A.L poäng (precis som i de gamla spelen ur serien)
Innan man vet av det så är man 10 år gammal och befinner sig på sitt kalas och du har nu fått din Pip-boy, som är ett väldigt avancerat armbandsur där du kan kika på din inventory, dina perks . Du strosar runt ett tag och får sedan lära dig skjuta på lite tavlor och insekter. Spelet spinner på vidare och du blir äldre och äldre, du hinner med att göra ett test som heter G.O.A.T och det visar vilket arbete som du ska arbeta med nere i denna skyddsbunker kallad Vault 101.
Dessa Vaults är skyddsbunkrar där människorna lever i under den atombombade världen ovan jord. Hursomhelst, du fyller 19 år, larmet går och en av dina kompisar springer in i ditt rum helt uppspelt. Hon berättar för dig att din pappa har lämnat Vault 101, detta är förstås förbjudet. Hon berättar för dig att han som styr över Vault 101 är ute efter dig för att dem tror att du visste han din far skulle ge sig iväg.
Du flyr ut ur Vault 101 med ett uppdrag. Att hitta din pappa. Du flyr från bunker och stiger upp och möts av ett bländande ljus, du får tillbak synen och får syn på detta söndersargade landskap. Åt alla håll så är det ödemark. Spelet utspelar sig år 2277 ca 200 år efter det stora kärnvapenkriget.
Detta är verkligen något Bethesda har lyckats med. Miljön är verkligen perfekt skapad, det är både väldigt estetiskt och det ger verkligen en känsla av total hopplöshet.
Jag ger mig ut i denna enorma värld, för den är verkligen enorm men tyvärr så är det också en nackdel. Dem har skapat detta otroliga landskap, men tyvärr så är det inte mycket mer än bara landskap. Miljön är inte utfylld med så mycket, för det finns flera platser på kartan som är helt tomma.
Den första kontakten jag fick med andra människor var i staden Megaton nästan precis utanför Vault 101. Första iakttagelsen jag gör med personerna jag möter är att det känns väldigt opersonligt och stelt förutom vissa av röstskådespelarna som jag tycker gör ett väldigt bra jobb. Bland annat så gör Liam Neeson rösten åt en pappa, övriga kända personer är Malcom McDowell och Ron Pearlman som de också gör rösterna åt olika karaktärer i spelet.
Som i de gamla spelen så är "Main Quest linen" kort. Följer man bara huvud questarna så klarar man spelet på några timmar, utan problem. Men det finns så mycket att utforska så det känns bara meningslöst att göra så. Max leveln i spelet är 20, och det känns för lite. Det finns som i de gamla spelen flera olika "perks" och 20 känns bara helt enkelt för lite. För efter att man blivit level 20 så känns det ganska meningslöst att fortsätta spela spelet.
Sjävla mainquesten känns också lite tråkig, det går helt enkelt ut på att du ska finna din fader som smitit från Vault 101 för att slut föra ett projekt kallad Project Purity, han ska helt enkelt få fram rent vatten igen. Krigssystemet är något jag tycker är väldigt bra. Man använder sig av ett system som heter V.A.T.S och det innebär att du stoppar tiden och får välja vilken kroppsdel du ska träffa och hur stor procent chans du har att träffa just den delen. Jag gillar verkligen det här systemet plus hur blodigt det är. För Fallout 3 är verkligen blodigt, lemmar, huvuden och blod flyger åt alla håll, och som zombiefilm fantast så älskar jag det. Motståndet är det gammla vanliga. Muterade djur, stora mutanter och så klart raiders och jag tycker att dem har lyckats med att göra AI'n bättre än i Oblivion.
Dem har verkligen lyckats med stämningen, miljön men jag tycker att det är för likt Bethesdas Oblivion och det känns som dem skalat ner på viktiga moment från de gamla Fallout spelen, som de otroliga valmöjligheterna. Visst, du kan välja att vara mr badass eller mr. Nice guy. Men det är inte mycket mer än det, och det var det som gjorde de gamla Fallout spelen så otroligt bra.
Tänkte försöka mig på en slutsats om spelet. Det kanske har sett ut som att jag inte gillar spelet. Men det gör jag, Bethesda har lyckats så otroligt väl med miljön, med att det verkligen känns som att du är i en post-apokalyptisk värld, det är också väldigt, väldigt snyggt och det är helt enkelt ett väldigt bra spel. Men hade Bethesda gett sig själva ett halv år till så hade detta spel varit det bästa spelet som släppts 2008. Det finns helt enkelt inte nog med saker att göra i spelet. Det känns lite tomt. I och för sig så kommer det finnas fem nerladdningsbara expansioner till spelet efter sommaren. Så det här är väl något som Bethesda känt av själv.
Det är ett förbannat bra spel, men det kunde ha varit ett perfekt spel om man bara la ner mer tid på det.
Plus Minus
Otroligt snyggt landskap. För lite saker att göra, för stora tomma ytor.
Fantastisk atmosfär och miljö. Spelet känns ofärdigt.
Stridssystemet. För låg level cap,
Bra röstskådespelare.
Fallout 3 är en stark uppföljare till den klassiska serien, förväntningarna var skyhöga. Det blev ett bra spel. Men det kunde ha blivit så mycket, mycket bättre. Men vi ska tacka Bethesda för att dem utvecklar expansioner så att vi kan fortsätta uppleva denna fantastiska miljö. För toppbetyg så skulle jag velat se att man utvecklade landskapen, för det blir lätt enformigt samtidigt som att det inte finns så mycket att göra på dessa platser.
8/10
- Petter Lassi
